Det vackraste jag läst...

Vad är Shakespeare? Milton? Brontë? Nej, det vackraste jag någonsin läst är skrivet av Jennie, en av galningarna Piff och Puff (vi har aldrig riktigt utrett vem som är vem!). När jag igår läste inlägget på hennes blogg om hennes tankar angående min förestående flytt bölade jag som fan. Vilken hyllning! Jag är självklart inte heller enbart begeistrad över min flytt till fädernes land, och att överge en av mina bästa vänner är inte lätt! Vi har varit en stor del av varandras liv i många år nu och det vi gått igenom tillsammans är inte så vanligt. Vi har hållhakar på varandra, gör mindmaps som inga andra, och klagar tillsammans över den tid man inte har att plugga... "Det här är kul"... Men gumman, jag försvinner inte till andra sidan jorden... Det är bara två timmars bilfärd mellan oss... Självklart blir det inte samma vardagliga (kropps-)kontakt som vi har nu! Men du har ju alltid en plats i mitt hjärta och det fyller man inte så lätt! Och nu har du ju en bra anledning att åka ner/upp och hälsa på! Och jag kommer nog och våldgästar er med jämna mellanrum, så förvana Richie redan nu... Det är väl så... att inget varar för evigt! Usch, sorgligt men sant... Men så lätt blir du inte av med mig!

Som en boll kommer jag tillbaks till dig...

"Du är Carrie och jag är Miranda. Du skall flytta iväg visserligen inte till Paris men dock iväg och jag stannar här. Jag känner mig som Miranda, har lite svårt att förstå hur alla kan fortsätta vara så glada över det. Jo jag vet att jag är självisk nu men det skiter jag i. Du har följt mig sedan vi började, du har varit där när mamma blev sjuk, när hon dog, när skithuvet och jag bröt upp, när jag träffade underbara Rickard och så vidare och så vidare. Vi har praktiskt taget bott 5 minuter ifrån varandra i 3 år och så ska du bara försvinna. Mest är jag nog rädd att jag inte skall klara mig, att jag skall förlora den vänskap vi haft (ok har) "we go way back". Jag vet inte rikitgt vad jag skall säga mer än att jag kommer sakna dig, så mycket och nu är du uppe och kollar nya lägenheten. Ni skulle ju köpa lägenhet HÄR?! Jag önskar så att jag kunde glädjas över er nya fina lägenhet men sanningen är den att jag kan inte, inte än iaf, jag måste se om jag klarar mig här utan dig först, sen kanske jag kan vara glad. Dansa i Neon, Sjumilakliv, Ron, Kjelle Bergqvist och Anders Nordin (ja jag vet). Hur blir det med all ost jag ätit hos er, skall ni inte stanna så jag kan betala tillbaka åtminstone? - Ok jag griper efter halmstrån nu, jag förstår det. Det är nog det värsta, jag förstår nu att det verkligen kommer att ske, när du började tala om lägenheten fattade jag det. Innan hade jag någon fantasidröm att ni skulle stanna kvar bara 1,5 år till...Men men such is life...jävla Carrie, don't go...eller jo gör det...eller jag vet inte. Om jag får välja helt själviskt vill jag att du stannar, men jag inser att det är så här det måste bli...ok jag får väl acceptera det då, men jag är inte glad. Inte än, kanske aldrig...jaja det var lite överdrivet. Dagen då du åker kommer jag böla som fan...so bring kleenex...
Jag är Miranda - Du , Mia, är Carrie
Fan du är en av de bästa människor jag nånsin träffat - Maria Rosén
Puss och via - detta var till Mia!

PS: Om det skiter sig med Henke så flyttar jag in hos dig! :)