Student, pizza och uppväckning av de döda

Idag var det student i Ljungby. Jag och Sophie stod på skolgården och blev sentimentala. Det är hela sex år sedan vi sprang ut genom dörrarna och det känns både som kort och lång tid. Minnet är fortfarande färskt men man har ändå hunnit med en del på sex hela år. Vi sprang in i vår gamla solbrända mentor Jan och fick en varsin kram. Sedan gick jag, Sophie, Gem och Maria och åt pizza (Andreas special såklart!). Medan vi åt kom mitt ex Andreas in och det tyckte Sophie var fräsigt eftersom vi precis skulle äta en "Andreas". Under tiden vi åt lade vi märke till en gubbe som satt i en bil ute på gatan. Han satt och hängde med huvudet och rörde sig inte en millimeter på de 45 minuterna vi var inne på pizzerian. Vi började genast smida planer på hur vi skulle få reda på om han var död. Det slutade i alla fall med att vi ställde oss vid bilen för att se om han andades. Detta utlåtande lämnade vi åt nykläckta sjuksköterskan Maria. Dock kom ingen riktigt fram till om det fanns några livstecken. Vi fick återgå till plan A, nämligen att försöka väcka honom om han nu sov. Vi skrek åt en förbipasserande bil med studenter att de skulle tuta, men icke. Men vi fick en chans till och skrek som galningar och gjorde det internationella "tut-tecknet" och jajjemänsan, vi fick några tut. Hela tiden höll jag ögonen på gubben och där... där var det! Ett livstecken! Stackaren började blinka förvirrat och tittade upp och undrade vad det var som lät. Och där stod fyra tjejer och skrek i högan sky av glädje för att han var vid liv! Heeee's aaaaliiiiveeee... Jag skrattade så att jag var tvungen att sätta mig ner (Jag hade ju precis tryckt ner en halv pizza). Vi var mycket stolta över att ha väckt en man från de döda...