För ett år sedan, den 13e januari 2008 skrev jag såhär:
Jag såg den! För ett par minuter så blåste molnen iväg och den blå himlen skymtade. En solstråle retade mitt vid mörker vana öga... och jag kände hopp om livet. Men ögonblicket var snart över och de tunga gråa molnen var snabbt tillbaka på sin plats, hängande precis över våra huvuden. Jag behöver ljus, solstrålar och fågelsång! Längtar efter våren som en vilsen längtar hem... Men vi rör väl oss mot rätt håll nu? Vår, ljumma brisar, knoppar på träden, picknick i parken, gympadojor, glass, doft av havet, sommarstuga, sol, ljusa nätter... Det gör att man får lite hopp om livet!
Idag har jag inte sett någon sol men längtar precis lika mycket efter sol och vår som för ett år sedan. Det är en helt obeskrivlig känsla varje år när knopparna brister (Boye), när asfalten luktar varmt, när gatorna sopas rent från grus, när man för första gången har kjol eller klänning utan strumpbyxor, när man tar första fikan utomhus, när man får liiite färg på näsan... Längtar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag med! Var ute och gick en långpromenad i eftermiddags, och det var bara grått grått grått. Och tyvärr dröjer det ju innan det blir nån vår :(
det ÄR härligt när knopparna brister!! å de övriga tecknen du nämde...nu vill vi sjunga mer sol istället för mer jul...
JAAAaa vad man längtar, då blir det fika på trappen igen... och kanske även en balkong i år :)
Åh tänkte precis som du imorse...jag längtar med till våren
Skicka en kommentar