Long time no blog

Ja här inne händer det inte mycket... För det mesta bloggar jag om livet ur Kittys perspektiv på hennes blogg. Det är lite så jag lever livet nu nämligen. Jag brukar ju alltid köra årskrönika här på bloggen men den har lyst med sin frånvaro. Att 2011 har varit det mest omtumlande året hittills är väl inte så konsigt... Men det är svårt att formulera i ord vad man varit med om. I början av året hade jag en liten liten bula på magen och i slutet på året en härlig och vild halvårsbebis. Helt sjukt vad som kan hända på ett år! Hela livet kastas omkull och man får helt andra prioriteringar. Det tog ett tag att ställa om sig, att glömma jobb och att själv kunna bestämma över sin dag. Lillan kommer först, och att ha en liten bebis tar väldigt mycket tid. Men man kastas ju in i det, direkt på BB, och på något jäkla sätt så bara går det. Dagar blir till veckor och veckor till månader och helt plötsligt är ens lilla spädbarn inte så litet längre. Personligheten smyger fram, full fart framåt med en massa saker hon ska lära sig. Vi älskar henne så otroligt mycket. Det går inte förstå hur man kommer känna för sitt barn. Det slår allt...

Att jag haft tur och lärt känna så trevliga mammor i föräldragruppen har gjort att man kunnat vara social och överlevt trots att nattsömnen ofta lämnar mycket övrigt att önska... När man har något kul att se fram emot så bli det lite lättare. Babymassage, promenader och en massa fika har det blivit. I vår fortsätter vi med lite aktiviteter med Kittys söta små kompisar.

Apropå dem, så kommer det imån ett härligt gäng för fika och lek. Det brukar sluta med att både bebisar och mammor hänger på golvet och man får försöka få i sig kaffet så gott det går.

Tänker ofta att jag ska stanna upp och skriva ner mina tankar kring det här med att vara mamma, men det hinns helt enkelt inte med. Livet kommer liksom i vägen. Men det rör sig mellan euforisk glädje och psykiskt sammanbrott, kan man väl säga. Och det får väl vara helt OK. Jag tror att man måste få bryta ihop ibland, för att sedan kunna gå vidare. När ens barn vuxit upp så kommer man ju sakna den här tiden, och inte alls komma ihåg de mörka ringarna under ögonen, värken i rygg och axlar, den halvljumma lunchen och kräkfläckarna överallt...

OK, nu tar vi oss an 2012. Hoppas året blir lika bra som förra! Ser fram emot att se lilltjejen växa och utvecklas, att umgås med alla härliga människor i min omgivning, att kanske få resa lite, att få vara frisk.

Hej hopp!