Foglossning och hormoner

Om jag har tur på morgonen så hinner jag med en lokalbuss i Växjö som stannar precis utanför jobbet. Den går från stationen 7.45 och min buss ska komma vid samma tid. Idag var jag så glad när jag kikade på klockan och såg att jag hade några minuter till godo. Men för att vara på den säkra sidan knatade jag av bussen så fort jag kunde och gick med mina foglossningsvärkande ben till busshållsplatsen. Efter några minuter kom buss nr 6 susande förbi och jag och de andra resenärerna stod kvar med stora ögon. Utan att göra någon stor affär av det hela så har helt enkelt länstrafiken bestämt sig för att göra rockad med alla hållplatser så inget är som förut. Min spontana reaktion på det hela var att fundera på att bryta ihop och storgråta. Något inom mig sa att det dock skulle se något konstigt ut så jag vaggade till jobbet och tyckte synd om mig själv med varje värkande steg. Efter att ha överlevt promenaden så skrattade jag lite åt mig själv och skyller den spontana gråtreaktionen (som visserligen uteblev) på hormonbalansen i min arma kropp. Men den här förbenade foglossningen är inget inget roligt alltså... Gå måste man ju liksom. Även om det hugger till varenda gång jag lyfter benet. Jag läste om rörelser och aktiviteter man bör undvika och det som gjorde starkast intryck var att dammsugningen bör lämnas därhän. Detta har jag flertalet gånger nämnt för Henke. Jag tror dock inte han gick på att det på listan även nämndes handling, tvätt, matlagning och allt annat tråkigt.